 |
 |
| Det är intressant,
men inte särskilt förvånande, att en hel del grafisk
formgivning som har med skulpturutställningar att göra resulterar
i kvadrater eller kantiga former, oavsett om de sedan är en återspegling
av utställningens innehåll. Detta är en fingervisning
om vad som oftast och fortfarande förknippas med ”skulptur”
och ”offentlig konst”. För visst är det lätt
att snabbt associera till tunga stenmonument (gärna tillsammans
med kontrasten av rinnande vatten). Föreställ dig själv:
Sveriges Mest Förekommande Typ av Offentlig Konst. Om man tittar på Malmö och konsten i det offentliga rummet, kan man utläsa från Malmö stads hemsida att det finns minst 300 verk utplacerade, förmodligen fler. Jag skulle tippa på att 90% av all offentlig konst i Malmö är gjord i sten, brons eller betong, 60% involverar också vatten. 95% är definitivt skapade av män. Att bilden som först dyker upp i huvudet när man tänker på konst i offentlig miljö ofta är ett slags stenmonument, är därför inte så konstigt- de finns ju överallt, runtomkring oss. Det är kantigt, stabilt, permanent- och föreställer man sig en form som går hand i hand, blir det nog en kvadrat. Hur ser då konsten ut som placeras i det offentliga rummet nu och framöver? Förhoppningsvis tillhör den ensidiga bilden av vad som dominerar den offentliga konstens spektra snart dåtid. Det har ju sedan länge dykt upp andra förslag på vad som också kan tillföras vår offentliga miljö, vem som kan tillföra och vart den skall tillföras. Offentlig konst behöver inte ens vara permanent, utan kan lika gärna vara flyktig, tillfällig. Här finns förmodligen också en av nycklarna till en mer varierande presentation som kan bredda bilden av konstens uttryckssätt. Vad konst i det offentliga rummet kan utgöra och hur den kan se ut, är frågor som ofrånkomligen hör till diskussionen om offentlig konst tillsammans med frågor kring vem som har rätt till stadens rum, vem som får ta plats i det offentliga, |
en kritik av
monumentet, det platsspecifika till skillnad från de platsgenerella,
vem man riktar sig till och vad tillgången av en större
publik innebär. Skulpturutställningen Besökarna
i Västra Hamnen har ambitionen att peka på vad skulptur
också kan vara och ge oss andra associationer vid sidan av dem
som redan dyker upp. Man kan naturligtvis gå ännu längre,
för konst i det offentliga rummet behöver ju inte relatera
till skulptur, hur uppdaterat det begreppet än är. Att konst kan ge nya, eller andra, perspektiv på tillvaron kan upprepas i det oändliga. Men det gör det inte mindre sant. Konst i offentliga miljöer är inte till för att dölja, belamra eller rädda en misslyckad plats eller arkitektur. Vad konsten däremot kan göra är att hjälpa oss att se det vi är så vana att se att det blivit osynligt. Med små eller stora ingrepp, förskjutna proportioner. Det monotona i en återupprepning som kan få det vi tror är ingenting framstå som allt. Det som inte nödvändigtvis är fint utan för att det ger något annat tillbaka, som planterar ett leende, en fundering, och som gör att blicken fastnar. Ett bostadsområde eller en företeelse kan falla på plats. Det blir som ett utropstecken eller en punkt- en bild som är hel, eller lika gärna splittrad. Platsen för den här utställningen är Västra Hamnen. Här finns redan vatten, mycket sten och betong. Hur permanent arkitekturen är återstår att se, men vad spelar det egentligen för roll. Ta tillfället i akt och se Västra Hamnen- eller din egen invanda rutiner- på ett nytt sätt genom konsten som finns här på tillfälligt besök. Om Besökarna lyckas hjälpa skulpturen in i framtiden (ett av syftena med utställningen) återstår att se. Steget in i framtiden är dessvärre oftast oändligt långsamt, eller åtminstone dess avtryck. Emma Reichert Malmö augusti 2006 |