Det är intressant,
men inte särskilt förvånande, att en hel del grafisk
formgivning som har med skulpturutställningar att göra resulterar
i kvadrater eller kantiga former, oavsett om de sedan är en återspegling
av utställningens innehåll. Detta är en fingervisning
om vad som oftast och fortfarande förknippas med ”skulptur”
och ”offentlig konst”. För visst är det lätt
att snabbt associera till tunga stenmonument (gärna tillsammans
med kontrasten av rinnande vatten). Föreställ dig själv:
Sveriges Mest Förekommande Typ av Offentlig Konst.
Om man tittar på Malmö och konsten i det offentliga rummet,
kan man utläsa från Malmö stads hemsida att det finns
minst 300 verk utplacerade, förmodligen fler. Jag skulle tippa
på att 90% av all offentlig konst i Malmö är gjord
i sten, brons eller betong, 60% involverar också vatten. 95%
är definitivt skapade av män. Att bilden som först
dyker upp i huvudet när man tänker på konst i offentlig
miljö ofta är ett slags stenmonument, är därför
inte så konstigt- de finns ju överallt, runtomkring oss.
Det är kantigt, stabilt, permanent- och föreställer
man sig en form som går hand i hand, blir det nog en kvadrat.
Hur ser då konsten ut som placeras i det offentliga rummet nu
och framöver? Förhoppningsvis tillhör den ensidiga
bilden av vad som dominerar den offentliga konstens spektra snart
dåtid. Det har ju sedan länge dykt upp andra förslag
på vad som också kan tillföras vår offentliga
miljö, vem som kan tillföra och vart den skall tillföras.
Offentlig konst behöver inte ens vara permanent, utan kan lika
gärna vara flyktig, tillfällig. Här finns förmodligen
också en av nycklarna till en mer varierande presentation som
kan bredda bilden av konstens uttryckssätt.
Vad konst i det offentliga rummet kan utgöra
och hur den kan se ut, är frågor som ofrånkomligen
hör till diskussionen om offentlig konst tillsammans med frågor
kring vem som har rätt till
stadens rum, vem som får ta plats i det offentliga,
|
|
en kritik av
monumentet, det platsspecifika till skillnad från de platsgenerella,
vem man riktar sig till och vad tillgången av en större
publik innebär. Skulpturutställningen Besökarna
i Västra Hamnen har ambitionen att peka på vad skulptur
också kan vara och ge oss andra associationer vid sidan av dem
som redan dyker upp. Man kan naturligtvis gå ännu längre,
för konst i det offentliga rummet behöver ju inte relatera
till skulptur, hur uppdaterat det begreppet än är.
Att konst kan ge nya, eller andra, perspektiv på tillvaron kan
upprepas i det oändliga. Men det gör det inte mindre sant.
Konst i offentliga miljöer är inte till för att dölja,
belamra eller rädda en misslyckad plats eller arkitektur. Vad
konsten däremot kan göra är att hjälpa oss att
se det vi är så vana att se att det blivit osynligt. Med
små eller stora ingrepp, förskjutna proportioner. Det monotona
i en återupprepning som kan få det vi tror är ingenting
framstå som allt. Det som inte nödvändigtvis är
fint utan för att det ger något annat tillbaka, som planterar
ett leende, en fundering, och som gör att blicken fastnar. Ett
bostadsområde eller en företeelse kan falla på plats.
Det blir som ett utropstecken eller en punkt- en bild som är
hel, eller lika gärna splittrad.
Platsen för den här utställningen är Västra
Hamnen. Här finns redan vatten, mycket sten och betong. Hur permanent
arkitekturen är återstår att se, men vad spelar det
egentligen för roll. Ta tillfället i akt och se Västra
Hamnen- eller din egen invanda rutiner- på ett nytt sätt
genom konsten som finns här på tillfälligt besök.
Om Besökarna lyckas hjälpa skulpturen in i framtiden
(ett av syftena med utställningen) återstår att se.
Steget in i framtiden är dessvärre oftast oändligt
långsamt, eller åtminstone dess avtryck.
Emma Reichert
Malmö augusti 2006 |