| Manligt och Kvinnligt i arbetsmiljön | ||||||||||
| « Tillbaka | ||||||||||
Bilia på Jägersro |
||||||||||
| Här var arbetsplatsen
mer uppdelad. På golvet fanns verkstadskillarna som reparerade
och servade bilarna, i bilhallen arbetade försäljarna, som
med undantag av en, bestod av män och på kontoret arbetade
främst kvinnor. Verkstadskillarna åt för sig själva
och satte i stort sätt aldrig sin fot i matsalen där försäljarna
och kontorspersonalen åt. På Bilia gjorde Carin Blücher
och Leif Holmstrand vars ett konstverk. Carin monterade upp fotografier
i bilhallen på en pelare. På fotona hade hon iscensatt
olika miljöer där män iklädda verkstadsoveraller
satt och gjorde mer traditionellt kvinnliga saker som att ha kafferep
eller pyssla. Carin ville med sina bilder presentera en alternativ
mansbild till ”Marlboromannen” som många gånger
är den bild som lyfts fram som ett mansideal att sträva
efter. Leif Holmstrand presenterade sitt konstverk i korridoren utanför omklädningsrummen där verkstadskillarna byter om. Leif bestämde sig för att göra en skulptur som utgår från de anställdas arbetskläder. Han utgick från en verkstadsoverall som bärs av männen då de arbetar. På overallen sydde han fast en kjol, som tillverkats av slipsar. Den nya dräkten presenterades på ett platt träskelett så att skulpturen kunde stå lutad mot en vägg. Där huvudet satt monterades ett inglasat foto av en kendokrigare sim poserar i sin ”rustning”. Leif ville med detta verk sammanfoga traditionellt manliga och kvinnliga element så att gränserna mellan dessa konstruktioner luckras upp. Vad är manligt eller kvinnligt? Är det något som vi så starkt förknippar med kläder och hur annorlunda ser det ut i andra kulturer? Leifs verk väckte starka reaktioner bland verkstadskillarna. En del uppfattade att de förlöjligades. Vad menade konstnären med att sätta en kjol på verkstadsoverallen? Antydde han att de inte var riktiga män? På Bilia blev det väldigt tydligt att det hade behövts en tydligare uppföljning. Man hade behövt träffa konstnärerna flera gånger, fått möjlighet att ställa frågor och ventilera sina åsikter. På Reny Tvätt där konstnärerna hade tillbringat mer tid på arbetsplatsen och lärt känna de anställda var det lättare att skapa en dialog. En skillnad ligger även i hur arbetsplatserna rent strukturellt var uppbyggda. Reny Tvätt är en mindre mer homogen arbetsplats där alla träffas, på Bilia som är en större arbetsplats är det mer vattentäta skott mellan de på golvet och de på kontoret. Att diskutera genus på arbetsplatser tror jag är viktigt. Att använda sig av konst som ett verktyg är bra, eftersom det blir en direkt reaktion och koppling till det man ser. Jag tror att det hade varit bra att koppla på andra verktyg för att skapa diskussioner: kanske studiecirklar, föreläsningar och andra diskussionsforum. Det är så lätt att frågor kring jämställdhet hamnar i en jämställdhetspärm som sätts in i bokhyllan och aldrig plockas fram. |
|
|||||||||
